Skrivandet går framåt

 

Omvägar. Så lyder arbetsnamnet på den roman jag börjat skriva, denna min första roman. Efter en lång tid med skrivkramp och en lång tid där arbetet med boken varit begränsat till tänkande och funderande känner jag nu för första gången att jag kommit igång. Jag har fortfarande bara precis börjat, men nu börjar orden forma sig och hämningarna släppa. Bara faktumet att jag redan skrivit över 1000 ord idag är ett stort framsteg för mig. Jag är glad och stolt över detta faktum, och det inspirerar till att öka farten ytterligare. Jag har nu satt ett oerhört lågt mål på 500 ord om dagen, och det känns bra att för en gångs skull kunna ligga före i planeringen. Jag känner mig dessutom taggad till tusen, och kommer garanterat skriva en hel del ytterligare idag. Det känns skönt det här!

Eureka - ett litet framsteg

Jag har i två år haft en potentiell roman i mitt huvud. Redan från början kändes historien som formade sig helt rätt, och jag har gått och funderat och bearbetat händelserna ända sedan dess. Arbetstiteln Omvägar kom till mig väldigt snabbt, precis som grunddragen för karaktärerna och händelserna. Mitt problem? Att jag inte lyckats med att bara sätta mig ner och börja få ner mina idéer på papper. Jag har låtit berättelsen ta form och växa i mitt huvud, filosoferat över intriger och format, och i min stilla naivitet utgått från att skrivandet kommer när historian är redo att berättas, att jag helt plötsligt skulle fatta pennan och ett oändligt tankeflödande skulle fästa sig på pappret och forma min första roman. Men så har inte skett.

Bara ett par sidor, i bästa fall halvdana, har jag att visa upp för mitt besvär. Jag kämpar med att hitta mitt eget språk, att sätta an den ton jag vill ha i berättandet, och att kunna skapa karaktärer som känns levande och verkliga. Detta är naturligtvis ett livslångt arbete, men om det ska bli något av mitt skrivande så behöver jag utveckla dessa saker nu.

Och det hade jag alltså inte hittills.

Och så kom den där idén idag som jag hoppas ska bli förlösande, som ska motivera och inspirera mig att bara sätta mig ner och skriva vad jag tänker, skriva ett skal till historian, hjälpa mig att strunta i min kritiska inre röst och bara skriva. Redigera och skriva om får göras senare. Idag kom jag en liten bit på vägen, och idén slog mig helt oväntat och oprovocerat. Det var som om en röst sa åt mig vad koden var till min egen historia och det lät ungefär så här:

Prova i jag-form istället för tredje person, det kommer att ge ett bättre flyt i berättandet och en mer personlig känsla. Dessutom, dela historian i tre delar: 

• Prolog - för att på ett smidigt och lagom detaljerat sätt lägga fram bakgrunden och förutsättningarna.
• Del 1 - För sökandet efter svaret på berättelsens utgångsproblem.
• Del 2 - För uppföljningen och upplösningen på det som avslöjas i del 1.

 Jag förstår om detta inte betyder något för er som inte är insatta i projektet (alltså alla utom jag), men vilken oerhört förlösande känsla det var och är att få dessa insikter. Det var bara denna väldigt generella struktur jag behövde. Nu ska berättelsen ner på papper, nu börjar förhoppningsvis den långa, säkerligen plågsamma men också ljuvliga vägen mot ett utkast för min första roman!

Framöver kommer jag att uppdatera om hur det går, samt publicera utdrag av det jag skriver. Jag känner mig ännu inte redo för att basunera ut plotten till historian, men det lär jag göra om ett tag när jag kommit igång.