Förlamad - en novell

Jag tänkte lägga in en kort novell som ett litet smakprov på mitt skrivande. Novellen heter Förlamad, skrevs för längesedan och var den första novell jag skrev sedan min skoltid. Kommentera gärna, konstruktiv kritik tas emot med glädje!



När han vaknade gjorde han det med en underlig känsla av att allt var annorlunda. Eller kanske var det med en annorlunda känsla av att allt var underligt, han kunde i efterhand aldrig riktigt minnas vilket. I vilket fall som helst så var det antingen annorlunda eller underligt eller både och.

Varken hans minne eller hans kropp gav honom några ledtrådar om vad som hade hänt, de var båda utan spår av aktivitet. Han hade inte ont i huvudet eller led av illamående, så det var förmodligen ingen bakfylla. Han hade inga sår eller blåmärken, så han hade knappast blivit misshandlad eller hamnat i bråk. Han kunde heller inte minnas någonting av gårdagen eller ens av den gångna veckan, så det enda han egentligen visste om vad som hade hänt var att det hade gjort honom väldigt trött. Inte sömnig, men trött i huvudet.

Han kände det som om alla hans krafter gick åt för att hålla hjärnan igång och att det därmed inte fanns ett uns av energi kvar för att hålla kroppen levande. För att få styrka att röra sig var han tvungen att helt sluta tänka, att rensa hjärnan från varje fragment av aktivitet. Dock kunde han inte göra det medvetet; även det kräver ju hjärnaktivitet. Senare kom han på att kroppen inte skulle kunna fungera i vilket fall som helst; musklerna arbetar ju inte utan att hjärnan säger åt dem att göra det. Med denna vetskap ändrade han i efterhand beskrivningen av sin situation från handlingsförlamad till, kort och gott, förlamad.

Han gav förvånansvärt snabbt upp försöken att resa sig ur sängen, och av någon för honom själv dimhöljd anledning så accepterade han sin situation utan att beklaga sig eller tycka synd om sig själv. Han slutade även att undra vad som hade hänt honom. Kanske var det för att hjärnan, trots att den hade all hans kraft att tillgå, inte arbetade med samma prestanda som tidigare, och att det därför var för ansträngande att känna känslor som sorg, ilska eller rädsla. Den enda känsla som trädde fram i hans medvetande, och dessutom fyllde hela hans varelse, var kärlek.

Han mindes en flicka som han en gång känt stor kärlek för, och han mindes hur hon svikit honom, hur hon sårat honom djupare än han hade önskat vara möjligt. Hon hade inte bara gått över gränsen för vad han kunde tåla, hon hade misshandlat den till oigenkännlighet. Men det var inte det han fokuserade på nu. Det som upptog hans tankar var hur mycket han faktiskt hade älskat henne innan han fick reda på hennes otrohet och lögner. Den känslan, en känsla av ren och villkorslös kärlek, av obegränsad tillit och förtröstan, intog åter hans själ och slog ilskan och sorgen i spillror.

I ett sinne han aldrig förr upptäckt började en melodi formas. Han kunde höra den tydligt i sitt huvud, och till den hörde han den lenaste röst sjunga på ett för honom okänt språk. Han lät musiken skölja över honom. Tonerna var som ett geometriskt mönster; ingen början och inget slut, bara logik, symmetri och perfektion. Hela hans varelse slappnade av och blev ett med harmonierna; ett med konsten. Trots att han inte förstod ett enda ord i texten så talade den till hans djupaste känslor, och vågsvallet inom honom nådde nästan hans tårkanaler. Det kändes som om han i detta ögonblick, ackompanjerad av den vackraste musik, började se klarare än någonsin förr. Livets knutar löstes upp till damm och skingrades; kvar fanns bara svaren.

Han såg tillbaka på sitt liv med någon annans ögon och kunde objektivt och känslokallt konstatera att han aldrig varit riktigt lycklig; att han aldrig mått riktigt bra. Han kunde också tydligt se vad detta berodde på; alla han hade älskat i sitt liv hade tagit hans kärlek, sugit ut livet ur den och sedan lämnat honom utan att ge tillbaka den. De hade behandlat honom som en parasit behandlar sitt värddjur, som människorna behandlar sin planet; de hade intagit, förbrukat och dragit vidare.

I hans allt tröttare sinne formulerades nu hans nyvunna insikt om kärleken och livet:
Att bli älskad är att vara i en position där man har makten att såra en annan människa. Att älska är att inte utnyttja den. Men det betyder också att genom att älska så ger man någon denna enorma makt, samtidigt som kärlekens rus gör en blind för möjligheten att personen faktiskt skulle utnyttja den. Att älska är farligt.

Hans tro på människan sinade i takt med hans krafter. Tröttheten överrumplade honom och efter en kort och symbolisk kamp lät han den vinna. Han somnade in i vad han trodde var hans sista vila. Men vad han inte visste var att detta var en insikt, en ny början; inget slut.

När han långt senare och till sin egen besvikelse vaknade igen lovade han sig själv att aldrig mer älska.