Utkast till början på roman (prologen)

Jag har idag och igår legat hemma med influensan och inte kunnat ta mig för allt för mycket. Idag har jag dock orkat skriva lite samt gått igenom det lilla jag skrivit tidigare. Nu har jag en kort start på den inledande prologen som jag tycker är helt ok som utkast. Här kommer den:




Jag var otrogen. Det är utgångspunkten för allt, startskottet och orsaken till den historia jag nu tänker berätta. Jag var gift med en kvinna, och hade samtidigt en affär med en annan kvinna. Det låter så hårt när jag själv säger det, pennan tvekar innan den formar orden och de verkar nästan försöka fly under den korta distansen mellan pennspetsen och pappret, som om sanningen smärtar mindre av att vara outtalad.. Men det är den enkla och bistra verkligheten, den oundvikliga och omöjligt bortförklarade faktan som formade hela återstoden av mitt liv. Med en ring på fingret föll jag för någon som inte var min fru. Och jag föll hårt. Det enda jag ångrar i efterhand var att jag drog min fru med mig i fallet. Det var inte hennes fel; hon förtjänade inte att falla med mig. Men det är väl så det fungerar; om det du lutar dig mot rasar så gör du det också. Jag skulle aldrig ha låtit henne luta sig mot mig. Däri låg mitt största misstag. Jag var aldrig stabil nog att luta sig mot. Jag var ett fuskbygge, ett korthus klätt i metallfolie, en betongfärgad pappersfästning, och hur kunde min fru veta det? Jag visste ju inte ens om det själv.


Jag var tjugotvå år gammal när jag träffade Lisa. Tjugotvå år gammal men absolut inte vuxen. Båda mina föräldrar dog i en trafikolycka precis innan jag nådde puberteten och hela min person var fortfarande påtagligt påverkad av det. Mina tonår var höljda i en dimma av fylla, dåliga förebilder och ytliga förhållanden, både vad gäller vänskap och kärlek. I mig dväljde en osäker liten pojke som inte alls kände sig trygg med att betraktas som en man i tjugoårsåldern. Jag hade bara bott hemifrån i drygt ett år, jag levde ett typiskt ungkarlsliv och var allt annat än ansvarsfull. Lisa var ett år yngre än jag, men betydligt mer vuxen. Hon hade flyttat hemifrån redan när hon var arton, och dessutom haft en tuff uppväxt med en alkoholiserad far och en ständigt deprimerad och semiapatisk mor, båda två så fullt upptagna med sina egna demoner att de knappt upptäckte att deras dotter började utveckla egna. Jag tror att vi båda letade efter samma sak, men i något olika skepnader: trygghet.


Jag letade efter trygghet i form av någon som skulle stå ut med mig, orka med mina illa dolda brister och hjälpa mig att förverkliga mina drömmar om ett lugnt och ordnat liv. Jag antar att jag undermedvetet sökte efter den föräldrafigur jag förlorat, någon som skulle älska mig även när jag gjorde fel och kunna leda in mig på den väg mot vuxenvärlden som jag så när gett upp sökandet efter. Lisa var allt det. Hon var mogen och ansvarstagande, överseende och omhändertagande. Hon var precis vad jag behövde, hon tog sig an mig och gav mig en fast punkt i min ständigt snurrande värld.


Lisa å sin sida törstade efter någon som skulle älska henne ovillkorligt, någon som inte skulle se ner på henne och få henne att känna sig som en belastning utan snarare se upp till henne och vara beroende av henne. Hon behövde få känna sig viktig och uppskattad, och det hade hon aldrig gjort i sitt liv förrän hon träffade mig. Hos mig hittade hon något som var hennes och som hon kunde påverka; hon fick all den uppmärksamhet och uppskattning hon var så svältfödd på. Hon var klippan i förhållandet, hon hade oss båda i sina händer och det passade både henne och mig väldigt bra.




Kom gärna med konstruktiv kritik på detta stycke, föreslå eller fråga gärna om ni reagerar på något. Det är som sagt bara ett utkast på en start till en prolog, vilket låter futtigt, jag vet, men det har krävt en hel del vilja och tid att övervinna skrivkrampen och jag är stolt och glad över att ha skrivit så här mycket, att min idé har åtminstone några fragment nedskrivna! Nu är det bara att köra på!