Inledningen på New York-trilogin av Paul Auster

Jag minns första gången jag läste något av Paul Auster. Det var New York-trilogin, hans stora genombrottsroman, som blev min Auster-debut. Romanen publicerades först som tre separata delar, Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet 1985-86 innan de sattes ihop till en volym 1987. Delarna är oberoende av varandra men hör ändå ihop på något sätt och kan sägas knytas ihop i slutet. Auster själv har sagt att de kan ses som tre varianter av samma historia.

Redan efter första stycket i första delen var jag fast. Stad av glas, som första delen heter, inleds på ett så makalöst sätt att jag fortfarande kan tänka på de där orden än idag:

Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han. Långt senare, när han var i stånd att tänka över vad det var som hänt honom, skulle han komma till den slutsatsen att ingenting var verkligt förutom slumpen. I början fanns bara denna händelse och dess följder. Frågan är inte om saken hade kunnat ta en annan vändning eller om alltihop var förutbestämt i och med främlingens första ord. Nej, frågan är själva historien, och huruvida den betyder något eller ej är det inte historiens sak att avgöra.

I den engelska originaltappningen låter den så här:

It was a wrong number that started it, the telephone ringing three times in the dead of night, and the voice on the other end asking for someone he was not. Much later, when he was able to think about the things that happened to him, he would conclude that nothing was real except chance. But that was much later. In the beginning, there was simply the event and its consequences. Whether it might have turned out differently, or whether it was all predetermined with the first word that came from the stranger's mouth, is not the question. The question is the story itself, and whether or not it means something is not for the story to tell.

I den första meningen lägger han upp en ingång till historian, en spännande utgångspunkt som lovar en spännande fortsättning. Någon ringer mitt i natten och frågar efter någon som inte är han. Okej, ingen större händelse i sig, men bara faktumet att detta inleder historien säger oss att samtalet kommer att få konsekvenser. Automatiskt börjar man fundera och spekulera i vart detta kan vara på väg. Sedan gör han något som jag sett i flera andra av hans böcker; han låter den korta spännande ingången hänga i luften och går in på djupet på den innan han ger oss fortsättningen. Han gör så ofta, ger läsaren en liten spännande händelse eller något som väcker ens nyfikenhet för att sedan byta ämne, få läsaren att fundera över saken innan han ger ifrån sig den. Det som gör Auster till en sådan kvalitetsförfattare är att han kan behärska detta utan att läsaren skyndar igenom "mellantexten" för att få stilla sin nyfikenhet. Texten däremellan är så välskriven och intressant att man njuter av den trots att man väntar på ett svar eller en upplösning. Dessutom har han hittat rätt balans i hur långt det ska gå innan nyfikenheten stillas. På vissa ställen kommer svaren redan på samma sida, på andra ställen dröjer det längre. Men det känns aldrig för kort för att hinna fundera och spekulera och aldrig för långt för att tappa intresset eller bli frustrerad. Ett imponerande stilgrepp.

En annan sak som imponerar på mig är hur han sätter en så tydlig prägel av sin stil och sitt språk redan i första stycket. Den filosofiska utvikningen och frågorna om slump och orsak-verkan är typiskt Auster, och han visar direkt från start vad läsaren har att vänta. Jag kände genast att det här var något för mig, och jag blev inte besviken senare. På ett stycke hade han presenterat sig för mig, och det är en konst som inte är så lätt som den låter.

Jag kommer att återkomma med en recension och lite längre analys av boken längre fram.