Dagens dikt - Starkare än du

En dikt som bara kom till mig igår kväll. Inte direkt baserad på egenupplevda händelser, utan rent fiktiv.




Dina klor rev blott på ytan
mina sår är läkta nu
jag är djupare än så
jag är djupare än du

Ljuset trängde sig igenom
elden svalnade till slut
livet som du stängde in
sprängde låset, tog sig ut

Det var du som skymde solen
dagen grydde när du gick
du var mörkret jag var rädd för
du var sorgen i min blick

Din tortyr har slutat smärta
då är maktlöst över nu
jag är starkare än så
jag är starkare än du



/Johan

Skriva till musik

För varje humör eller känsla finns det viss musik eller vissa artister som passar väldigt bra. Om jag så känner mig ledsen, lycklig, förbannad eller förvirrad så finns det alltid något i min skivsamling som ger mig möjlighet att bearbeta det jag känner. När det gäller skrivande så vet jag att åsikterna skiljer sig åt väldigt huruvida man vill ha musik i bakgrunden när man skriver eller inte. Vissa störs av det, andra inspireras av det. Jag har insett att musik i bakgrunden kan vara en väldig hjälp för mig, men att det är väldigt beroende av vilken musik det är och hur bra den går ihop med det jag skriver.Jag vill att musiken ska förstärka eller förmedla den känsla jag vill beskriva i det stycke eller den artikel jag skriver.

Det finns vissa artister som fungerar väldigt bra för mig:
Bob Dylan
Regina Spektor
Muse
Radiohead
Joanna Newsom
Beatles

Jag tror att det gäller att prova sig fram för att hitta den musik som fungerar för olika tillfällen. Om jag t.ex skriver på en scen som innehåller sorg och tragedi så passar kanske Joanna Newsom bättre än vad Beatles gör. Om jag skriver om ensamhet så kanske jag föredrar Bob Dylans "Like a rolling stone" eller Radioheads "You and whose army" framför Regina Spektors "Dance anthem of the 80s".

Vilken musik fungerar som inspiration för ert skrivande? Det hade varit väldigt intressant att få höra om! Och, hur många av er vill ha musik i bakgrunden eller som inspiration?

Tillbaka till bloggandet efter tuff period

Jag har inte bloggat något på över två veckor. Detta beror på att jag har haft en tuff period  med uppbrott från flickvännen, väldigt bråda tider på jobbet och en allmän känsla av olust och avsaknad av inspiration. Men, nu mår jag något bättre och det är dags att ta tag i saker igen. Jag har inte skrivit något alls på mitt manus under dessa veckor, och mitt dåliga samvete brinner inombords. Jag som hade motivationen och inspirationen på topp innan dippen kom, nu gäller det att hitta tillbaka till drivet och glädjen. Jag tar hjälp av alla fantastiska skrivarbloggar som finns där ute, fyllda av tips och tricks för att få igång motivationen. Och, som vanligt, så tar jag hjälp av Paul Auster, att läsa hans böcker hjälper mig genom allt som kastas emot mig, och passar till alla humör och situationer.

Med hopp om en snar vår, en blå himmel och lycka till alla.

Johan

Skrivandet går framåt

 

Omvägar. Så lyder arbetsnamnet på den roman jag börjat skriva, denna min första roman. Efter en lång tid med skrivkramp och en lång tid där arbetet med boken varit begränsat till tänkande och funderande känner jag nu för första gången att jag kommit igång. Jag har fortfarande bara precis börjat, men nu börjar orden forma sig och hämningarna släppa. Bara faktumet att jag redan skrivit över 1000 ord idag är ett stort framsteg för mig. Jag är glad och stolt över detta faktum, och det inspirerar till att öka farten ytterligare. Jag har nu satt ett oerhört lågt mål på 500 ord om dagen, och det känns bra att för en gångs skull kunna ligga före i planeringen. Jag känner mig dessutom taggad till tusen, och kommer garanterat skriva en hel del ytterligare idag. Det känns skönt det här!

Montmartre

 

Min dröm, som jag klamrar mig fast vid just nu i det svenska vintervädret, är att sitta på ett café i Montmartre i Paris, med en cigarett och ett glas vin, och skriva och titta på människor. Så oerhört inspirerande det hade varit att kunna spendera hela sommaren på det sättet. Hoppas att det blir verklighet!

Inledningen på New York-trilogin av Paul Auster

Jag minns första gången jag läste något av Paul Auster. Det var New York-trilogin, hans stora genombrottsroman, som blev min Auster-debut. Romanen publicerades först som tre separata delar, Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet 1985-86 innan de sattes ihop till en volym 1987. Delarna är oberoende av varandra men hör ändå ihop på något sätt och kan sägas knytas ihop i slutet. Auster själv har sagt att de kan ses som tre varianter av samma historia.

Redan efter första stycket i första delen var jag fast. Stad av glas, som första delen heter, inleds på ett så makalöst sätt att jag fortfarande kan tänka på de där orden än idag:

Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han. Långt senare, när han var i stånd att tänka över vad det var som hänt honom, skulle han komma till den slutsatsen att ingenting var verkligt förutom slumpen. I början fanns bara denna händelse och dess följder. Frågan är inte om saken hade kunnat ta en annan vändning eller om alltihop var förutbestämt i och med främlingens första ord. Nej, frågan är själva historien, och huruvida den betyder något eller ej är det inte historiens sak att avgöra.

I den engelska originaltappningen låter den så här:

It was a wrong number that started it, the telephone ringing three times in the dead of night, and the voice on the other end asking for someone he was not. Much later, when he was able to think about the things that happened to him, he would conclude that nothing was real except chance. But that was much later. In the beginning, there was simply the event and its consequences. Whether it might have turned out differently, or whether it was all predetermined with the first word that came from the stranger's mouth, is not the question. The question is the story itself, and whether or not it means something is not for the story to tell.

I den första meningen lägger han upp en ingång till historian, en spännande utgångspunkt som lovar en spännande fortsättning. Någon ringer mitt i natten och frågar efter någon som inte är han. Okej, ingen större händelse i sig, men bara faktumet att detta inleder historien säger oss att samtalet kommer att få konsekvenser. Automatiskt börjar man fundera och spekulera i vart detta kan vara på väg. Sedan gör han något som jag sett i flera andra av hans böcker; han låter den korta spännande ingången hänga i luften och går in på djupet på den innan han ger oss fortsättningen. Han gör så ofta, ger läsaren en liten spännande händelse eller något som väcker ens nyfikenhet för att sedan byta ämne, få läsaren att fundera över saken innan han ger ifrån sig den. Det som gör Auster till en sådan kvalitetsförfattare är att han kan behärska detta utan att läsaren skyndar igenom "mellantexten" för att få stilla sin nyfikenhet. Texten däremellan är så välskriven och intressant att man njuter av den trots att man väntar på ett svar eller en upplösning. Dessutom har han hittat rätt balans i hur långt det ska gå innan nyfikenheten stillas. På vissa ställen kommer svaren redan på samma sida, på andra ställen dröjer det längre. Men det känns aldrig för kort för att hinna fundera och spekulera och aldrig för långt för att tappa intresset eller bli frustrerad. Ett imponerande stilgrepp.

En annan sak som imponerar på mig är hur han sätter en så tydlig prägel av sin stil och sitt språk redan i första stycket. Den filosofiska utvikningen och frågorna om slump och orsak-verkan är typiskt Auster, och han visar direkt från start vad läsaren har att vänta. Jag kände genast att det här var något för mig, och jag blev inte besviken senare. På ett stycke hade han presenterat sig för mig, och det är en konst som inte är så lätt som den låter.

Jag kommer att återkomma med en recension och lite längre analys av boken längre fram. 

Utkast till början på roman (prologen)

Jag har idag och igår legat hemma med influensan och inte kunnat ta mig för allt för mycket. Idag har jag dock orkat skriva lite samt gått igenom det lilla jag skrivit tidigare. Nu har jag en kort start på den inledande prologen som jag tycker är helt ok som utkast. Här kommer den:




Jag var otrogen. Det är utgångspunkten för allt, startskottet och orsaken till den historia jag nu tänker berätta. Jag var gift med en kvinna, och hade samtidigt en affär med en annan kvinna. Det låter så hårt när jag själv säger det, pennan tvekar innan den formar orden och de verkar nästan försöka fly under den korta distansen mellan pennspetsen och pappret, som om sanningen smärtar mindre av att vara outtalad.. Men det är den enkla och bistra verkligheten, den oundvikliga och omöjligt bortförklarade faktan som formade hela återstoden av mitt liv. Med en ring på fingret föll jag för någon som inte var min fru. Och jag föll hårt. Det enda jag ångrar i efterhand var att jag drog min fru med mig i fallet. Det var inte hennes fel; hon förtjänade inte att falla med mig. Men det är väl så det fungerar; om det du lutar dig mot rasar så gör du det också. Jag skulle aldrig ha låtit henne luta sig mot mig. Däri låg mitt största misstag. Jag var aldrig stabil nog att luta sig mot. Jag var ett fuskbygge, ett korthus klätt i metallfolie, en betongfärgad pappersfästning, och hur kunde min fru veta det? Jag visste ju inte ens om det själv.


Jag var tjugotvå år gammal när jag träffade Lisa. Tjugotvå år gammal men absolut inte vuxen. Båda mina föräldrar dog i en trafikolycka precis innan jag nådde puberteten och hela min person var fortfarande påtagligt påverkad av det. Mina tonår var höljda i en dimma av fylla, dåliga förebilder och ytliga förhållanden, både vad gäller vänskap och kärlek. I mig dväljde en osäker liten pojke som inte alls kände sig trygg med att betraktas som en man i tjugoårsåldern. Jag hade bara bott hemifrån i drygt ett år, jag levde ett typiskt ungkarlsliv och var allt annat än ansvarsfull. Lisa var ett år yngre än jag, men betydligt mer vuxen. Hon hade flyttat hemifrån redan när hon var arton, och dessutom haft en tuff uppväxt med en alkoholiserad far och en ständigt deprimerad och semiapatisk mor, båda två så fullt upptagna med sina egna demoner att de knappt upptäckte att deras dotter började utveckla egna. Jag tror att vi båda letade efter samma sak, men i något olika skepnader: trygghet.


Jag letade efter trygghet i form av någon som skulle stå ut med mig, orka med mina illa dolda brister och hjälpa mig att förverkliga mina drömmar om ett lugnt och ordnat liv. Jag antar att jag undermedvetet sökte efter den föräldrafigur jag förlorat, någon som skulle älska mig även när jag gjorde fel och kunna leda in mig på den väg mot vuxenvärlden som jag så när gett upp sökandet efter. Lisa var allt det. Hon var mogen och ansvarstagande, överseende och omhändertagande. Hon var precis vad jag behövde, hon tog sig an mig och gav mig en fast punkt i min ständigt snurrande värld.


Lisa å sin sida törstade efter någon som skulle älska henne ovillkorligt, någon som inte skulle se ner på henne och få henne att känna sig som en belastning utan snarare se upp till henne och vara beroende av henne. Hon behövde få känna sig viktig och uppskattad, och det hade hon aldrig gjort i sitt liv förrän hon träffade mig. Hos mig hittade hon något som var hennes och som hon kunde påverka; hon fick all den uppmärksamhet och uppskattning hon var så svältfödd på. Hon var klippan i förhållandet, hon hade oss båda i sina händer och det passade både henne och mig väldigt bra.




Kom gärna med konstruktiv kritik på detta stycke, föreslå eller fråga gärna om ni reagerar på något. Det är som sagt bara ett utkast på en start till en prolog, vilket låter futtigt, jag vet, men det har krävt en hel del vilja och tid att övervinna skrivkrampen och jag är stolt och glad över att ha skrivit så här mycket, att min idé har åtminstone några fragment nedskrivna! Nu är det bara att köra på!

Förlamad - en novell

Jag tänkte lägga in en kort novell som ett litet smakprov på mitt skrivande. Novellen heter Förlamad, skrevs för längesedan och var den första novell jag skrev sedan min skoltid. Kommentera gärna, konstruktiv kritik tas emot med glädje!



När han vaknade gjorde han det med en underlig känsla av att allt var annorlunda. Eller kanske var det med en annorlunda känsla av att allt var underligt, han kunde i efterhand aldrig riktigt minnas vilket. I vilket fall som helst så var det antingen annorlunda eller underligt eller både och.

Varken hans minne eller hans kropp gav honom några ledtrådar om vad som hade hänt, de var båda utan spår av aktivitet. Han hade inte ont i huvudet eller led av illamående, så det var förmodligen ingen bakfylla. Han hade inga sår eller blåmärken, så han hade knappast blivit misshandlad eller hamnat i bråk. Han kunde heller inte minnas någonting av gårdagen eller ens av den gångna veckan, så det enda han egentligen visste om vad som hade hänt var att det hade gjort honom väldigt trött. Inte sömnig, men trött i huvudet.

Han kände det som om alla hans krafter gick åt för att hålla hjärnan igång och att det därmed inte fanns ett uns av energi kvar för att hålla kroppen levande. För att få styrka att röra sig var han tvungen att helt sluta tänka, att rensa hjärnan från varje fragment av aktivitet. Dock kunde han inte göra det medvetet; även det kräver ju hjärnaktivitet. Senare kom han på att kroppen inte skulle kunna fungera i vilket fall som helst; musklerna arbetar ju inte utan att hjärnan säger åt dem att göra det. Med denna vetskap ändrade han i efterhand beskrivningen av sin situation från handlingsförlamad till, kort och gott, förlamad.

Han gav förvånansvärt snabbt upp försöken att resa sig ur sängen, och av någon för honom själv dimhöljd anledning så accepterade han sin situation utan att beklaga sig eller tycka synd om sig själv. Han slutade även att undra vad som hade hänt honom. Kanske var det för att hjärnan, trots att den hade all hans kraft att tillgå, inte arbetade med samma prestanda som tidigare, och att det därför var för ansträngande att känna känslor som sorg, ilska eller rädsla. Den enda känsla som trädde fram i hans medvetande, och dessutom fyllde hela hans varelse, var kärlek.

Han mindes en flicka som han en gång känt stor kärlek för, och han mindes hur hon svikit honom, hur hon sårat honom djupare än han hade önskat vara möjligt. Hon hade inte bara gått över gränsen för vad han kunde tåla, hon hade misshandlat den till oigenkännlighet. Men det var inte det han fokuserade på nu. Det som upptog hans tankar var hur mycket han faktiskt hade älskat henne innan han fick reda på hennes otrohet och lögner. Den känslan, en känsla av ren och villkorslös kärlek, av obegränsad tillit och förtröstan, intog åter hans själ och slog ilskan och sorgen i spillror.

I ett sinne han aldrig förr upptäckt började en melodi formas. Han kunde höra den tydligt i sitt huvud, och till den hörde han den lenaste röst sjunga på ett för honom okänt språk. Han lät musiken skölja över honom. Tonerna var som ett geometriskt mönster; ingen början och inget slut, bara logik, symmetri och perfektion. Hela hans varelse slappnade av och blev ett med harmonierna; ett med konsten. Trots att han inte förstod ett enda ord i texten så talade den till hans djupaste känslor, och vågsvallet inom honom nådde nästan hans tårkanaler. Det kändes som om han i detta ögonblick, ackompanjerad av den vackraste musik, började se klarare än någonsin förr. Livets knutar löstes upp till damm och skingrades; kvar fanns bara svaren.

Han såg tillbaka på sitt liv med någon annans ögon och kunde objektivt och känslokallt konstatera att han aldrig varit riktigt lycklig; att han aldrig mått riktigt bra. Han kunde också tydligt se vad detta berodde på; alla han hade älskat i sitt liv hade tagit hans kärlek, sugit ut livet ur den och sedan lämnat honom utan att ge tillbaka den. De hade behandlat honom som en parasit behandlar sitt värddjur, som människorna behandlar sin planet; de hade intagit, förbrukat och dragit vidare.

I hans allt tröttare sinne formulerades nu hans nyvunna insikt om kärleken och livet:
Att bli älskad är att vara i en position där man har makten att såra en annan människa. Att älska är att inte utnyttja den. Men det betyder också att genom att älska så ger man någon denna enorma makt, samtidigt som kärlekens rus gör en blind för möjligheten att personen faktiskt skulle utnyttja den. Att älska är farligt.

Hans tro på människan sinade i takt med hans krafter. Tröttheten överrumplade honom och efter en kort och symbolisk kamp lät han den vinna. Han somnade in i vad han trodde var hans sista vila. Men vad han inte visste var att detta var en insikt, en ny början; inget slut.

När han långt senare och till sin egen besvikelse vaknade igen lovade han sig själv att aldrig mer älska.

Intressanta fakta om litteratur

Jag hittade en väldigt intressant tråd på flashbacks litteraturforum som handlade om litterära fakta och kuriositeter. Här är några guldkorn:

• Den längsta roman som utgivits är "Les hommes de bonne volonté" av Jules Romains. Boken innehåller sammanlagt två miljoner ord! Den publicerades i 27 volymer åren 1932-46.
Tittar man på facklitteraturen så torde världens omfångsrikaste bok vara en kinesisk ordbok i inte mindre än 5000 band à 170 sidor. Den är från 1500-talet och tryckt på kinesiska statens bekostnad.

• Enligt en undersökning 1940 hade det då skrivits 12.000 böcker om Jeanne d'Arc, 20.000 om Goethe och 70.000 om Napoleon.

• Det persiska poemet Shahnamah av Firdausi är världens längsta poem. Manuskriptet består av 120 000 rader.

• Den franske författaren Mathelá publicerade en bok med titeln Ingenting (jag har inte lyckats ta reda på originalets titel), den innehöll tvåhundra blanka sidor.
Elbert Hubbards essä Silence innehåller heller ingen text.
Två anonyma (?) arbeten med enbart blanka sidor är Wisdom of the Ages och What I Know About Wall Street After Fourteen Years' Experience (utgiven 1929 ).
Mark Lemon, en av grundarna av den satiriska veckotidskriften Punch, gav ut en bok med titeln Advice to Those Intending to Marry. Den innehöll bara ett ord, Don't.
Den franske författaren A. Breteuil skrev orden Je T'aime 1.000.001 gånger som ett bevis på sin passion för skådespelerskan Clarisse Tarrant. Hon gav honom emellertid korgen och därmed hade han förslösat två år av sitt liv och tjugotusen pappersark.

• När Alice B. Toklas höll på att sammanställa sina hågkomster och recept till en bok blev hon tvungen att be sina vänner om recept för att hinna få manuskriptet färdigt i tid. En av vännerna, Brion Gysin, gav henne ett recept på haschkola. Alice anade inget konstigt utan lät receptet komma med under rubriken Karameller m.m.

• Världen är på väg att urarta nu på sistone. Det finns tecken till att jorden skall förgås. Barn lyder inte längre sina föräldrar. Alla människor vill skriva böcker. Det lackar alldeles uppenbart mot världens ände.
(Inskrift på en sten ca 4000 f. Kr.)

• Traditionally, the longest sentence in English literature has been found in James Joyce’s “Ulysses” which contains 4,391 words. However this was surpassed in 2001 by Jonathan Coe’s book “The Rotter’s Club” which contains a sentence 13,955 words long. There is also a Polish novel “Gates of Paradise” written by Jerzy Andrzejewski, and published in 1960, with about 40,000 word sentence. Finally, there is a Czech novel that consists of one long sentence (128 pages long) “Dancing Lessons for the Advanced in Age” by Bohumil Hrabal.

• En tidningsman uppsökte en gång Voltaire för att be honom skriva en dödsruna om en författarkollega. Voltaire, som hjärtligt avskydde författaren ifråga, värjde sig i det längsta för uppdraget, men tidningsmannen var envis. Resultatet blev ett kort, motvilligt konstaterande:
"Jag har just fått veta att Monsieur B. är död. Han var en stark patriot, en talangfull författare, en trogen vän och en tillgiven make och fader. Ja, han var allt detta - förutsatt att han verkligen är död."

Allt detta är hämtat från flashback->litteratur->litterära fakta och kuriositeter

Shutter Island - Patient 67

Nästa fredag, den 19 februari, händer något som jag sett fram emot i över ett år; filmen Shutter Island har biopremiär! Filmen baseras på Dennis Lehanes bok Patient 67, som heter just Shutter Island på engelska. Regisserar gör självaste Martin Scorsese och huvudrollen spelas av Leonardo diCaprio.
Anledningen att jag ser fram emot detta så mycket är att boken är en av de mest spännande böcker jag läst. Det är en ljuvlig nagelbitare som bara inte går att lägga ifrån sig. Dessutom tänkte jag redan när jag läste den att den har väldigt goda förutsättningar för att bli bra som film, och med Scorsese och diCaprio har jag svårt att se hur den inte kan bli fantastisk.

Boken Patient 67 handlar om polisen Teddy Daniels (diCaprio) som får i uppdrag att utreda ett försvinnande på Shutter Island, som huserar ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar. Ön och människorna där är väldigt mystiska och förvirrande och medan Daniels försöker reda ut hur någon överhuvudtaget kan försvinna från denna hårt bevakade och isolerade ö börjar han inse att allt inte står rätt till med detta ställe. Väldigt spännande svängar och intriger följer och slutet är obehagligt spännande. Jag kommer att se premiären och recensera filmen därefter, men vågar redan nu rekommendera att ni ser denna film.

Och framför allt, ni som inte läst boken; gör det. Nu. Men gör inte som jag och börja läsa den en sen kväll när ni ska upp tidigt dagen efter; det slutade med att jag sträckläste den genom hela natten och inte sov en minut.

Läs vad diCaprio säger om den krävande inspelningen på http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6587212.ab

Eureka - ett litet framsteg

Jag har i två år haft en potentiell roman i mitt huvud. Redan från början kändes historien som formade sig helt rätt, och jag har gått och funderat och bearbetat händelserna ända sedan dess. Arbetstiteln Omvägar kom till mig väldigt snabbt, precis som grunddragen för karaktärerna och händelserna. Mitt problem? Att jag inte lyckats med att bara sätta mig ner och börja få ner mina idéer på papper. Jag har låtit berättelsen ta form och växa i mitt huvud, filosoferat över intriger och format, och i min stilla naivitet utgått från att skrivandet kommer när historian är redo att berättas, att jag helt plötsligt skulle fatta pennan och ett oändligt tankeflödande skulle fästa sig på pappret och forma min första roman. Men så har inte skett.

Bara ett par sidor, i bästa fall halvdana, har jag att visa upp för mitt besvär. Jag kämpar med att hitta mitt eget språk, att sätta an den ton jag vill ha i berättandet, och att kunna skapa karaktärer som känns levande och verkliga. Detta är naturligtvis ett livslångt arbete, men om det ska bli något av mitt skrivande så behöver jag utveckla dessa saker nu.

Och det hade jag alltså inte hittills.

Och så kom den där idén idag som jag hoppas ska bli förlösande, som ska motivera och inspirera mig att bara sätta mig ner och skriva vad jag tänker, skriva ett skal till historian, hjälpa mig att strunta i min kritiska inre röst och bara skriva. Redigera och skriva om får göras senare. Idag kom jag en liten bit på vägen, och idén slog mig helt oväntat och oprovocerat. Det var som om en röst sa åt mig vad koden var till min egen historia och det lät ungefär så här:

Prova i jag-form istället för tredje person, det kommer att ge ett bättre flyt i berättandet och en mer personlig känsla. Dessutom, dela historian i tre delar: 

• Prolog - för att på ett smidigt och lagom detaljerat sätt lägga fram bakgrunden och förutsättningarna.
• Del 1 - För sökandet efter svaret på berättelsens utgångsproblem.
• Del 2 - För uppföljningen och upplösningen på det som avslöjas i del 1.

 Jag förstår om detta inte betyder något för er som inte är insatta i projektet (alltså alla utom jag), men vilken oerhört förlösande känsla det var och är att få dessa insikter. Det var bara denna väldigt generella struktur jag behövde. Nu ska berättelsen ner på papper, nu börjar förhoppningsvis den långa, säkerligen plågsamma men också ljuvliga vägen mot ett utkast för min första roman!

Framöver kommer jag att uppdatera om hur det går, samt publicera utdrag av det jag skriver. Jag känner mig ännu inte redo för att basunera ut plotten till historian, men det lär jag göra om ett tag när jag kommit igång.

Tankar om bloggen

Jag har under dagen funderat på hur jag vill lägga upp denna blogg, vad jag vill skriva om och hur det ska struktureras. En stor anledning att jag överhuvudtaget skapade denna blogg var att jag kunde få ett forum att skriva av mig i, ett forum där det spelar roll vad jag skriver och där det krävs arbete och kontinuitet av mig. Jag kämpar nämligen mot skrivkramp och mot att ställa alltför höga krav på mitt eget skrivande med tanke på min ytterst ringa erfarenhet. Bloggen kommer förhoppningsvis att fungera som en inspiration, motivation och samlingsplats för mitt skrivande och mitt litteraturintresse.

Om man ska dela in bloggens tänkta innehåll i grupper så kan det preliminärt se ut så här:

• Skrivande
• Egna alster
• Tankar om skrivprocessen och skrivande
• Vägen till en första roman
• Inspiration
• Skrivövningar och -tips
• Läsande
• Recensioner/analyser
• Författarporträtt
• Tips, rykten och nyheter
• Aktuella debatter
• Länkar till intressanta bloggar och artiklar
•  Tänkande
•  Vardagsbetraktelser
• Mina andra intressen, såsom fotografi, film och musik
• Annat som stör mig, intresserar mig eller väcker min lust att skriva

Låter ambitiöst, jag vet, men det är inte tänkt att vara en mall att följa slaviskt utan snarare en enkel struktur för att förenkla saker för mig själv. Jag hoppas innerligt, och kommer att kämpa för, att ni finner många av dessa ämnen intressanta nog att besöka min blogg för, och ser fram emot att göra bloggen så läsvärd som möjligt.

Läst den senaste tiden

Paul Auster - Invisible
Den av mig så emotsedda nya romanen av Paul Auster. Jag var så rädd att bli besviken med tanke på hur viktig hans tidigare böcker är för mig, men icke då. En fantastisk bok, som vanligt oerhört väl berättad. Denna gången byter han dessutom berättarperspektiv, bokens tre delar berättas i första, andra(!) och tredje person!

Henry David Thoreau - Walden
Efter att ha sett och inspirerats av filmen Into the wild där det hänvisas till denna bok så var jag bara tvungen att läsa den. Den var, som väntat, väldigt intressant, men ganska tungrodd på sina ställen. En naturfilosofisk reseberättelse, kan man kanske kalla den. Väldigt intressanta tankar om materialism, prioriteringar och innebörden av lycka.

Carl-Johan Vallgren - Kunzelmann & Kunzelmann
Eftersom jag älskade Den vidunderliga kärlekens historia så såg jag med nyfikenhet fram emot att läsa denna hans senaste bok, som är betydligt tjockare än föregångarna. Historian, uppdelad i två paralleller mellan nutid och 1940-talet, trollbinder, men intresset svalnade från min sida något mot slutet. Generellt tyckte jag ändå att den var bra.

Roberto Saviano - Gomorra
Jag såg filmen på bio när den nyss kommit ut. Boken var, som det brukar vara, betydligt mer intressant. Oerhört tankeväckande fakta som överraskar och skrämmer. En väldigt personlig guide och skildring av öden som väldigt sällan upppmärksammas.

Paul Auster - The invention of solitude
Detta är Paul Austers berättelse om sin far, sin son, och sin egen roll som son och pappa. Temat är ensamhet och språket är så skönt filosofiskt och tankeväckande som bara Auster kan. Läsningen ställer dock högre krav än Austers romaner gör, inte direkt samma flyt och smidighet, men däremot desto mer kraft och djupsinne bakom.

Salman Rushdie - Clownen Shalimar
Första gången jag läser Rushdie som jag varit så nyfiken på länge. Det tog mig ett tag att vänja mig vid språket, som inte påminner om något jag läst innan, men efter ett gäng sidor uppskattade jag det väldigt mycket. Så vackert skrivet om en region och kultur som få av oss förstår; Kashmir.

Mina personliga favoritböcker

För att presentera mig och min smak vad gäller litteratur tänkte jag lista de böcker som jag håller som mina personliga favoriter samt de böcker jag läst på senare tid. Jag tror och hoppas att det kan säga en del om mig som läsare och kanske även om hur jag skriver.

De böcker jag håller som personliga favoriter (utan inbördes ordning):
Paul Auster - New York-trilogin
Paul Auster - Orakelnatten
Paul Auster - Illusionernas bok
Paul Auster - Invisible
Franz Kafka - Processen
Fjodor Dostojevskij - Brott och straff
J.M Coetzee - Onåd
Siri Hustvedt - Vad jag älskade
Dennis Lehane - Ett land i gryningen
Dennis Lehane - Rött regn (Mystic River)
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Jack Kerouac - På drift
Carl-Johan Vallgren - Den vidunderliga kärlekens historia
Truman Capote - Med kallt blod
Emile Zola - Thérèse Raquin
Gustave Flaubert - Madame Bovary

Jag har säkert glömt flera guldkorn, men dessa är de som jag direkt tänker på. Jag hade egentligen tänkt välja ut bara några stycken, men kunde efter mycket funderande inte välja bort några av dessa. Min tanke är att framöver skriva lite mer utförligt om var och en av dessa böcker och förklara varför de är personliga favoriter för mig, så därför nöjer jag mig nu med att lista dem.

Som ni kanske lägger märke till så är Paul Auster min stora favorit och förebild. Jag kommer att återkomma en hel del till honom framöver.

Vilka är era personliga favoriter? Har jag missat någon uppenbar pärla? Har jag valt böcker ni inte gillar?

Det första andetaget

Hej alla och välkomna till min färska och första blogg, skrivartankar.
Jag är en 26-årig lärare med skrivardrömmar och ett stort litteraturintresse. Jag är på intet sätt någon expert i ämnet, men är nyfiken, vetgirig och har ambitioner. Denna blogg kommer att handla om det jag läser, det jag skriver och om annat som intresserar mig. Det mesta kommer att på något sätt handla om litteratur, men ibland kan något annat slinka igenom när andan faller på.

Mycket nöje!

//Johan